Tänkte att jag ska dedikera ett litet inlägg till min lilla prinsekorv som fyllde 1 år den 17 Februari♥

Jag minns dagen som igår, när vi åkte och hämtade hem Viggo. Det kändes så overkligt, att den där lilla pluttiga köttbullen till valp skulle få åka med oss hem! Han var så sockersöt, och nu skulle han bo hos oss. En dröm som gick i uppfyllelse. Jag höll honom i famnen hela vägen hem, och han tittade lite undrade på mig samtidigt som han skakade. Tillslut somnade han, min allra första hund. Så fin, liten och underbar, och jag kunde knappt tro att det var verklighet.

Jag är idag så himla stolt över Viggo. Han är så fantastiskt fin och duktig kille, och jag skulle aldrig kunna önska mig att han skulle vara på något annat vis. Jag minns en period när jag var så otroligt trött, en period när Viggo var kanske 6 månader gammal och han bara skällde konstant. Han skällde på att han hörde hissen, han skällde på att han hörde posten, han skällde på dörren, ja, i princip alla ljud här hemma fick honom att bli tokig. Kommer ihåg att jag tänkte "Ska det vara såhär?". Genom att öva och öva och öva och korrigera så är Viggo nu skällfri i lägenheten. Han tillåts inte att skälla hemma. Självklart har det varit undantag, som när Milo var på besök och dom lixom triggar varandra, då skällde Viggo vid ett tillfälle på dörren. Förra månaden skällde han på dörren när ena grannen höll på att flytta ut och förde väldigt mycket oväsen utanför vår dörr. Förutom sådana undantag som sker otroligt sällan så Viggo HELT tyst här hemma, och som hundägare känner jag mig så otroligt stolt♥

I samma period skällde han även på allt utomhus; buskar, plastpåsar, barnvagnar, cyklar, människor. Också otroligt påfrestande för mig, och inte lika enkelt att korrigera men däremot lärde jag mig hur jag ska förebygga det. Så nu när vi är ute så är han inte alls lika vaktig som han var under en period. Nu kan det hända att han skäller när det är mörkt och det hörs ett konstigt ljud, eller om det är mörkt och han ser spöken, men annars är han tyst även när vi är ute och går. Det gäller att aldrig ge upp med träningen och att se till att korrigera.

Det känns otroligt skönt att veta att Viggo är en av de tryggaste hundarna på dagis. Det är en grupp hundar som han har umgåtts med sedan han var kanske 7-8 månader, och han vet sin plats i mitten. Han utmanar inte de andra hanarna, och om någon tuppar sig mot honom så lägger han sig ned. Även på dagis är Viggo skällfri. Hon som har dagiset har berättat att det är vid ytterst få tillfällen son han triggas av de andras skällande, utan att han håller en väldigt låg profil. Superskönt! 

Om det är nånting som jag som hundägare är extra nöjd med så är det Viggos socialisering. Han träffar dagligen och gladligen nya hundar, leker gärna med stora som små hundkompisar, tikar som hanar. Självklart har solen sina fläckar och det finns en handfull hundar som vi brukar undvika att hälsa på. De är okasterade hanar som är lika gamla som Viggo och de är naturligt för dom att konkurrera med varandra. Viggo har aldrig varit i ett riktigt "hundslagsmål", men absolut varit i situationer där han blivit ordentligt tillsagd eller ordentligt gått på någon annan.Väldigt ofarligt, och väldigt naturligt! Om det är något som jag som hundägare är mindre nöjd med så är det Viggos ensamträning. Viggo blir otroligt stressad av att vara ensam, och hyperventilerar extremt så fort man kommer tillbaka. Om jag kunde åka bakåt i tiden så önskar jag att vi hade börjat lämna honom ensam när han var yngre. Som det ser ut idag så fortsätter vi att öva och öva och öva på att vara ensam, och det är bara att fortsätta! Jag ser ljust på framtiden!

Vårt senaste projekt är att Viggo och jag har varit på vår första gemensamma joggingrunda! Han var så duktig!! Lite bus och bitande i kopplet i början, men efter ett tag travade han på fint vid min sida. Nu ska vi försöka att gå ut och springa regelbundet, men utan att överbelasta Viggos kropp. 

 Mitt älskade hjärta. Obeskrivlig kärlek!